Rasspecifik Avels Strategi för Sankt Bernhard

 

Inledning 

På Svenska Kennelklubbens Kennelfullmäktige 2001 fattades ett beslut om att det skulle utarbetas rasspecifik avelsstrategi, RAS.

Denna skall innehålla rasens historia, nuläget och ge tydliga mål för framtiden.

 

Uppdraget att utforma dessa lades på specialklubbarna, i vårt fall Svenska Bergs och Herdehundsklubben, som i sin tur delegerade ut det till Bernhardinerna, även om samordningsansvaret kvarstår.

Rasens utveckling och framtid grundar sig på uppfödarnas val av avelsdjur och hur man använder dessa. För rasens möjlighet att fortleva är en ärftlig variation en förutsättning. Aveln skall därför vara målinriktad, hållbar och långsiktig så att den inte leder till brister i funktion, hälsa, mentalitet eller exteriör och inte heller tömmer rasen på genetiska variationer.

 

Bernhardinerna ansvarar tillsammans med Svenska Bergs och Herdehundsklubben och Svenska Kennelklubben för rasen och dess utveckling i Sverige.

Alla uppfödare kallades till ett uppfödarmöte i februari 2004 och mars 2006 för information och diskussion om RAS.

Vidare har diskussion förts på styrelsemöten 2004 och 2005.

I grunden gäller Svenska Kennelklubbens avelspolicy, grundregler och registreringsbestämmelser.

 

Utöver detta skall Bernhardinerna verka för att; 

-Fortlöpande följa rasens hälsostatus. Informera uppfödare och enskilda hundägare genom klubbens tidning och hemsida.

-Uppfödarmöten och sammankomster hålles.

-Öka den genetiska variationen.

-Bredda avelsbasen.

-Klubb och medlemmar bemöter varandra med respekt och förtroende.

-Knyta nya intresserade människor till rasen samt att öka samarbetet mellan ”nya” och   ”gamla” uppfödare.

 

Historik

 

Vid St Bernhardspasset på 2 469 m höjd över havet, grundade munkarna på 1000-talet ett härbärge som tillflyktsort för resande och pilgrimer. Där hölls sedan mitten av 1600-talet stora bergshundar för skydds och vakt. Förekomsten av sådana hundar finns dokumenterade på bild från år 1695 och i härbärgets anteckningar från år 1707. Hundarna sattes snart in som följeslagare och i synnerhet som räddningshundar för resande som gått vilse i snön och dimman. På många språk har det berättats om hur dessa hundar har ryckt otaliga människor ur den vita dödens klor, samt muntliga berättelser från Napolions soldater som år 1800 genomkorsade St Bernhardspasset och som bidrog till att sprida Sankt Bernhardshundens rykte över hela Europa, då kallad Barry-hunden. Den legendariska Barry blev en idealbild av en räddningshund.

 

Sankt Bernhardshunden härstammar från de stora gårdshundarna som var talrika i dessa trakter. Den framavlades på några få generationer till dagens ras enligt en fastställd idealtyp. Heinrich Schumacher från Hollingen i trakten av Bern var den förste som år 1867 utfärdade en stambok för sin hund. I februari 1884 påbörjades utgivningen av den Schweiziska hundstamboken SHSB. Dess första registrering var Sankt Bernhardshunden Leon och de följande 28 namnen omfattade även de Sankt Bernhardshundar.

Den 15 mars år 1884 grundades i Basel ”Schweiziska Sankt Bernhardsklubben”. I samband med en internationell kynologisk kongress den 2 juni 1887 förklarades Sankt Bernhardshunden officiellt som Schweizisk hundras och dess rasstandard fastställdes. Alltsedan dess har Sankt Bernhardshunden nationell status. 

 

Frågan som rörde långhåriga kontra korthåriga hundar var föremål för en het debatt, FCI beslutade dock 1980 att lång- och korthåriga Sankt Bernhardshundar fick samavlas då det annars skulle ge upphov till två separata raser. En separation av dom två typerna skulle resultera i ordentlig förlust av fenotyp.

 

Uppfödare i Schweiz kände att ensidig uppfödning av korthåriga hundar kommer att orsaka en förlust av typ och konvergens mot de gamla boskapshundarna. Uppfödare i både Schweiz och USA tyckte att den långhåriga Sankt Bernharden verkade öka i storlek. I Schweiz var de långhåriga Sankt Bernhardshundarna vanligtvis större, hade mer markerat stop, kortare nosar och tenderade att ha mer lös hud.

 

Lite om Sankt Bernhardens historik i Sverige 

Första svenska championatet tilldelades en tik år 1916; Jetta Blanka v Mintarderberg Lh. Äg S Jansson Uppsala.

Fram till 1949 kallades de Bernhardiner och man räknade dom bara som ett hårlag.

1958 började man kalla dom Sankt Bernhardshundar men fortfarande bara ett hårlag. Registreringssiffrorna låg mellan 1949-1964 runt 50 registreringar per år med undantag för 1951 då det registrerades 119 st och 1964 143 st. 1965 började det öka markant och man delade även upp registreringarna i kort- och långhår, 1965 registrerades det 250 långhår och 0 korthår. Det registrerades omkring 200 långhår per år fram till början på 1970 då det åter blev en markant ökning. Under -70 och -80 talen låg registreringarna på långhår mellan 300 – 500 med undantag för 1979 då det registrerades hela 646 st. Korthåriga hundar var inte så vanliga under denna tid. 1975 importerades det från Schweiz kullsystrarna Anka och Asta v d Scmider av Elisabeth Åsegård och Henrik Boesen och 1976 importerade dom 4 korthår till; Elve v Martale, Olaf, Omar och Odette v Rigihang. Det blev grunden för en ny stam och alla blev framgångsrika i utställningsringen. 1977 föddes det hela 33 st korthår och den siffran har sedan dess bara ökat för att ligga mellan 50- 100 per år.

Under 1970 talet importerades det några hundar från England.

1982 importerades dom första amerikanska hundarna till Sverige och de kom att ha en stor betydelse för aveln.

Hundar har under 1970-2004 i övrigt importerats från t ex Schweiz, Tyskland, Danmark, Holland, Finland och Norge.

 

I början på 1990 talet började sedan registeringssiffrorna att sjunka från knappt 300 ner till idag runt 150 långhår och ca 50 korthår.

Detta har medfört att vi fått en snävare avelsbas.

Under -70 och -80 talen hade rasen stora problem med HD, många unga hundar avlivades.

Rasklubben Bernhardinerna satte upp riktlinjer för att komma till rätta med problemet.

1986 infördes obligatorisk HD röntgen för att registrera avkomma vilket välkomnades av de flesta. Sedan 1986 har det successivt bara blivit bättre. Från att ha legat på över 85 % HD är det i dag inget direkt problem och avlivningsfrekvensen är i princip borta. Under de senaste 10-15 åren har det i stället varit AD problem som har varit ett bekymmer. Från och med 01.01.2006  har det införts obligatorisk AD röntgen för att få registrera avkomma och det välkomnar vi.

  

Nulägesbeskrivning 

Sankt Bernhardshunden är idag en ras med en livslängd av ca 8-10 år. Vår ras är en av dem som ligger i den högsta premiegruppen hos försäkringsbolagen på grund av sjukdom. Sankt Bernhardshunden är överrepresenterad på ett flertal sjukdomar utan att de är specifikt rasbundna.

Alltför få hundar röntgas för tillfället för att vi skall kunna få en säker slutsats om HD och AD läget.

En relativt liten del av populationen kommer till bedömning på utställning då detta inte är en populär utställningsras.

En minoritet av Sankt Bernhardshundarna deltar på lydnads- eller bruksprov. Det finns inga kennlar eller linjer som har mer framstående lydnads/brukshundar utan det är helt beroende på förarens/ägarens skicklighet och intresse.

Endast en liten del ca 50 st, är Mh beskrivna vilket gör att vi inte har någon riktig uppfattning om nuläget.

 

Våra långsiktiga mål 

Sankt Bernhardshunden skall fungera i samhället och den skall uppvisa rastypiska mentala egenskaper som öppen, godmodig, läraktig och sällskaplig. Rasen skall även i fortsättningen vara en allroundhund som det är upp till ägaren att forma.

I vår ras skall vi ha hundar som inte visar omotiverad aggressivitet eller rädsla.

 Sankt Bernhardshunden skall vara en frisk ras som lever länge. I rasen skall vi ha en stor genetisk variation och andelen anlagsbärare av ärftliga sjukdomar skall vara låg.

 Sankt Bernhardshunden skall uppfylla standardens krav på rastyp och helhetsintryck. Vi skall främja en sund funktionell exteriör och motverka exteriöra ytterligheter. Det skall i rasen finnas hundar av hög exteriör kvalité som kan hävda sig väl på utställning.

 

Våra kortsiktiga mål 

Mentalitet 

- Uppfödare och valpköpare bör uppmanas att Mh beskriva sin hund.

   Lämplig ålder för Mh beskrivning är 1½-2år.

 

  Hälsa 

- Alla avelsdjur skall ha känd HD status innan de används i avel.

- Alla avelsdjur skall ha känd AD status innan de används i avel.

- Att i möjligaste mån endast använda fria individer i avel.

- Att alla uppfödare och Bernhardinerna skall uppmana valpköpare och enskilda att HD

  och AD röntga sina hundar, för att vi skall få en bättre uppfattning om nuläget.      

- Att inte använda hundar som är behäftade med andra genetiska sjukdomar som t.ex.

  hjärtfel, epilepsi, sköldkörtelfel eller entropion i avel.

- Att öppet redovisa sjukdomar.

 

Population 

- Inavelsgraden bör inte ha ett högre medelvärde än 2,5% om 5 år.

Inga kombinationer skall överstiga 6,25% i inavelsgrad (kusinparning).

- Hel- eller halvsyskon parning samt parning mellan far och dotter eller mor och son skall aldrig göras.

Då nära släktskapsavel minskar kullarnas storlek och dubblar eventuella mentala och fysiska fel, är det viktigt att vi tillsammans arbetar för att bredda avelsbasen och minska inavelskoefficienten. Vi skall också tänka på att ta tillvara den kunskap som redan finns inom rasen, lyssna och lära, dra egna slutsatser, dela med dig av egna kunskaper och sätta upp egna mål med standarden och rasens bästa för ögat.

 - Det är viktigt att knyta nya intresserade människor till rasen samt att öka samarbetet mellan gamla och nya uppfödare.

- Att när man köper in nya avelsdjur försöka hitta linjer som vi inte redan har.

 

Bruksegenskaper 

- Ägare och valpköpare till Sankt Bernhard skall uppmanas att delta med sina hundar i

 valpkurser och kurser för vardagslydnad, med tanke på att vår ras är storvuxen och ibland kan vara ganska livlig.

 

Exteriör 

- Bernhardinerna skall öka kunskapen hos uppfödarna om rasens anatomi och konstruktion.

- För att vi skall ha en fortsatt god exteriör är det önskvärt att individer som skall användas i avel är utställda med lägst 1:a pris med ck efter 15 månaders ålder. Det vore också önskvärt att så många individer som möjligt ställdes ut åtminstone en gång. Dels för att uppfödaren och ägaren ska få en bedömning av avelsresultatet och att andra uppfödare skall få möjlighet att se så många Sankt Bernhardshundar som möjligt ur olika kombinationer och efter olika avelsdjur, vilket kan ligga till grund för ett bra val i fortsatt avelsarbete.

Förhoppningsvis hjälper denna kunskap till att bredda avelsbasen.

 

-Uppmana våra uppfödare att i avel endast använda välbyggda, funktionellt korrekta och friska avelsdjur. Att lägga större tonvikt på det rastypiska utan överdrifter.